Fixpenson

Nu åker jag, och ni som kan Kent förstår vart.

Sedan kommer en fet uppdatering om senaste veckan i mitt liv.

För en arbetslös jävel så kan man säga att den här veckan kommer bli åt skyarna hektisk. Jag är inte van vid att så här mycket händer på en och samma gång, men... Jag ser verkligen fram emot det, döamöe! Idag som sagt så ska jag till Rosjön och fixa och dona, sedan så ska jag flytta in till Emelie ikväll då jag officiellt blivit utkastad från mitt hem. Eller givit plats åt några tyska vänner, jag vet inte vilket som är sant. I morgon så ska jag och kära fröken Danneman bege oss till Jönköping och stå i diverse bestyr vilket bli väldigt amusant! Onsdagen innebär även den dagen en tripp till Jkpg eventuellt och hum.. något mer var det säkert men det minns jag inte riktigt.

Torsdag så har jag något jäkligt viktigt att göra förmodligen. Det hålls dock utanför den här plattformen ett tag framöver, sedan åker jag till Nässjö för att titta på Danneman i balklänning i en park sedan blir det snabba ryck till Eksjö stad för att se Eksjös bal. Fredag hade jag också en plan för, dock har jag förträngt det i skrivande stund och lördag innebär student och en hel del bilåkande för att ta mig från punkt A till B och ett eventuellt stopp på ställe C. Söndagen är en vilodag, det kan jag behöva. Hur eller hur ska jag emellan det här hinna med en del fixande och donande med allt ifrån studentpresenter till fotografering. På något sätt blir detta lite envisare då jag inte bor hemma i veckan och måste planera in när jag ska dyka in i mitt hem för att hämta diverse nödvändigheter.

MEN, veckan kommer rulla på snabbt och vara full av trevligheter. Där efter väntar en vecka av Berlin, 20årsskålande och jobb. Se där ja!

För att inte glömma så ska jag passa på att slänga in den mening som var anledningen till att jag började skriva. I bland kan en vecka kännas onödigt lång. Men äntligen är måndagen här och jag vet en alldeles förträfflig dam som kommer hem idag! :)

Det är så fel att man ska tänka saker som "tänk om jag hade sett ut som henne" eller "tänk vad livet hade varit lätt om jag var honom", att man ska sträva efter att va som en annan människa eller sträva efter att få något som en annan har. När man är blond vill man vara brunett, när man är brunett vill man bli blond och när man har långt hår vill man ha kort.. Ni förstår vad jag menar? Vi människor har ju en tendens att sakna det vi inte har vad de gäller pojkvänner, hår eller jobb. Att man aldrig kan bli riktigt nöjd och bekväm suger ju kuk rent ut sagt. Hur mycket folk än säger att man ska vara nöjd med sig själv så kommer nog det här aldrig släppa. Även om man inte har öppna åsikter om att man skulle vilja ha något som en annan människa har så finns det någonstans där krypandes inom sig... Jag köper att det är så. Men, det finns en sak som jag inte förstår...När människor är avundsjuka på andra så de blir elaka. När de försöker svälja avundsjukan och vänder det till hat och elaka handlingar. När de missundrar andra lycka, det är för mig en djävulsk handling. Come on.

Jag minns en gång en bekant till mig som var jättearg på en närstående för att denna närstående hade så lätt att få vänner. Då blev den som var bekant till mig elak mot sin vän. Vad är det om? Vad tjänar det till? Ingen vill väl vara kompis med en elak och arg människa, så synden straffade väl kanske sig själv. Vi säger så här, jag har en kompis som har en ny mobil som jag jättegärna skulle vilja ha istället för min skruttiga telefon. Då tror jag personligen att folk som kan unna andra lycka tjänar så mycket på det i längden. Kan jag säga till min kompis "fan vilken schysst telefon du har, jag är så avundsjuk på den" är det nog mer lönsamt i längden (det är ju i asbsolut inget fel med att vara avundsjuk) än att jag bli arg för att hon har något som jag inte har, men som jag mer än allt skulle önska att jag hade. I dessa situationer snackar ju folk kanske skit (om det handlar om annat än en mobil), eller som att jag då skulle kunna välja att säga i telefonsituationen "fan, den där telefonen är väl inte alls bra. jag skulle vilja ha en (-en annan telefonmodell-) den verkar bra". Skulle jag agera som i fall två, sårar jag i min tur min vän, för att jag är avundsjuk eller snarare svartsjuk. Hon kanske inte förstår att jag gör det av ren avundsjuka utan att jag bara säger en elak sak för att jag inte gillar den. Då kanske min vän tycker att jag är en sämre vän för att jag gång på gång väljer att påpeka bristerna på hennes telefon och ja, det leder väl i sin tur till att jag inte anses vara en lika kul prick att umgås med. Det här hela med telefonen kanske var ett taskigt (som i dåligt) exempel. Men jag tror ni förstår vad jag menar och kan sätta in situationen i ett annat sammanhang. Jag har som tur är inga sådana vänner nu för tiden, det var väl lite mer högstadiefasoner. Dock vet jag att jag har vänner som drabbas av sådana här saker och ja, det är ett fenomen som funnits även i mitt liv. Och ja, shit.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag egentligen vill komma till. Jag är bara så trött på alla högstadiefasoner som pågår runt om kring som drabbar människor jag känner. Just för stunden är det inget som är aktuellt, men med jämna mellanrum dyker sådana här olika saker upp. Någon blir arg på någon för att den har gått och stabiliserat sig, någon blir sur på en annan för att den har lätt för att få vänner, någon blir sur på någon för att den ena har det "bättre" än den andra och någon annan blir sur för att en väljer att bli tröstad hos en annan.

Sedan undrar jag, om man ska gå runt och bli sur på en vän, är det då så jäkla passande att man är vänner?Man har inte vänner för att bråka med dem. Vem mår bra av att vara osams? Visst kan ett bråk uppstå då och då, men kontinuerliga bråk, det kan ju inte vara nyttigt för någon. Jag lever efter principen att man aldrig ska behöva kämpa för att vara vän med någon. Man är vän med en annan människa för att det faller sig så, ska man vara vänner så är man det. Funkar det inte, då gör det inte det. Nu finns det absolut ingenting som säger att jag lever efter någon "rätt" princip eller att den är den klokaste. Men, life is too short to be pissed off all the time och ja. Jag är inte människan som går runt och vill vara ovän med människor jag gillar. Jag är omgiven av massa människor som jag gillar av hela mitt hjärta och min själ  och jag har det hellre roligt med folk jag gillar och som gillar mig, en halvroligt med folk som jag kan hamna på tvär med och som snackar skit när jag inte hör (ofc). Been there done that. Jag lärde mig något under mellanstadiet och högstadiet. Det där var inte kul, inte för någon.

Uppriktighet vänner emellan är allt som behövs för långa vänskaper. Jag har så otroligt bra vänner i mitt liv som man aldrig behöver vara orolig för. De finns där, som vänner ska göra liksom jag finns där för dem. Allt trassligt reder man ut innan det slår knut. Slår det någon gång knut så klipper man av knuten och gör sig av med den.

Och hur i flundran jag kom att tänka på det här, ja det ska jag säga er. Det var för att Luigi blev avundsjuk på Mario när han fick Princess Preach. O så levde jag mig tillbaka till svunna högstadietider något riktigt ruttet hände en som är vän till mig idag vilket jag fick höra för en tid sedan. Detta gjorde mig så ledsen i hjärtat att det än svider och ja, det var jag illa tvungen att få skriva av mig.

Är det inte märkligt att en vecka hemma känns lägre än en månad utomlands? Nej, det kanske inte är så märkligt, men i alla fall.

Även om de just gångna dagarna har varit lite fattiga som kommer det hända en himla massa under en kort kort tid nu. Igår fixade jag äntligen klart alla studentpresenter så till vida att jag har en idé om det i alla fall. Det är huvudsaken. Jag har fått lida av lite inre ångest då jag inte vill ge något grått och tråkigt som en kapsylöppnare eller mugg... Nepp. Fröken Anna ska bjuda på andra saker som kanske mer speglar de relationer jag har till människorna som så ärofyllt ska få en present av mig. Höhö. Det blir nog bra.

Nu ska vi se här. Jag längtar något sjukt till Stockholm och inte minst till mina kära vänner i Vallentuna, men tiden är knapp tills jag är arresterad av jobb sommaren lång. Jag har en bil som går på söndag till 08-trakterna, dock måste jag åter vara i Eksjö på onsdag och jag vet ärligt talat inte om jag har råd att dra upp om jag inte lyckas haffa en billigt biljett hem. Det luktar ju Berlin och annat gött just nu. En annan helhygglig sak är att jag har cirkus 18 dagar kvar i mitt liv som tonåring vilket känns rätt okej! Ska bli skönt att kunna gå på glasbanken all by my self men ärligt talat. Det här med att åldras är ju inte jättehippt annars. Egentligen har jag ingenting emot att fylla år, men snart börjar folk tycka att det är dags att man gör något vettigt med sitt liv. Jag gillar att slita på madrassen and come on, jag har som nittonåring varit runt vårt arma klot och sett saker och kastat mig ur plan. Tycker mina kära medmänniskor kan ta och chilla lite med sin krav.

Till helgen kommer min käre bror Carl hem vilket blir kul även om jag inte hinner träffa honom så mycket som jag skulle vilja. Men men, får i alla fall se honom mer än vad jag vanligtvis gör vilket är helbra!

´

Skön uppdatering jag gör, inte sant?

Det har infunnit sig en lite brist på tidsfördriv just för stunden vilket leder till denna vansinniga uppdatering. Snart är det dags för Rosé (goddamit!) och räkor. Sorry, det vita vinet får vänta. Ska fila lite på mitt fotoalbum som iofs kommer bli tre eller fyra stycken då jag har framkallat bilder i överflöd. Dock märkte jag till min stora besvikelse att jag har glömt ganska mycket foton så det blir väl en jädrans beställning till.

Sådär

Vet att ni gillar mig i hatt.

För att ni inte ska behöva scrolla ner till föregående inlägg får ni en bild här och nu. Och vill ni veta vad som är ännu bättre? DET ÄR EN BILD NI INTE TIDIGARE SETT! Dra på fan! Men snyggare det är jag ta mig fan inte!

för att ni inte skulle bli bländade valde jag att visa novemberbilden liten...

'

kommer bli en jävligt bra dag, Sara & jag på Sonisphere kan aldrig slå fel!

November 2009 till april 2010 var en helt fantastisk tid i mitt liv. Jag hatar mig själv lite varje gång jag ska berätta om resan och jag inte kan få den att låta så pass gyllene som den faktiskt var. Det finns ingenting som jag hade valt att göra annorlunda, ingenting som jag egentligen önskar vore ogjort och det går inte att klaga på en enda dag som passerade. Vår resa gick under slogan Livin' the dream, och den är synonym med allt fint som existerar.

Allt var som en dröm, en lycklig dröm där allt går som de ska. En sådan dröm som man aldrig vill vakna upp ur. Men ni alla vet, tillslut vaknar man. När allt är som bäst. Jag försöker somna om, jag vill hamna där igen, vara med ett gäng härliga människor på Fraser Island eller gå lös på en getfram tillsammans med en hög backpackers. Jag vill ligga i en liten hydda på en ödslig strand i Söderhavet, och jag vill kasta mig ur ett flygplan över Nya Zeelands glaciärer, spegelsjöar, blomstrande regnskogar och annat vackert.

Det har nästan tagit mig ända till nu att acceptera att jag är hemma. Att kunna gå upp om morgonen och inse att jag är i Sverige men ändå låta mina läppar att le. Att komma hem gjorde mig deprimerad på många plan och det enda jag kunde glädjas av var alla otroliga minnen och mina vänner. För tacksam det är jag åt alla fina vänner som jag har.

Jag är glad att jag har ett större bagagen nu än vad jag släpade kring på min tid som backpacker. Alla minnen kan fylla världens alla väskor. Musiken som påminner om tiden gör mig svag, dofter och smaker får mig att tappa kontrollen och bilder ligger hela tiden och lurar på näthinnan. Så fort jag blundar så är jag iväg igen. Lever drömmen i drömmen...

Trots att jag önskar att jag vore kvar ute på vift så är jag så rädd för att skiljas från de människor som jag har här. Det är en hel del människor som jag har saknat, våra speciella relationer och de där gemensamma saker som gör att man har varandra som vänner. Jag är så glad att jag kom iväg och fick distans till de liv som annars löpte i samma gamla banor. Nu vet jag så otroligt mycket mer. Jag vet vilka som alltid backar upp mig, vilka som låter mig ta emot när de faller. Jag vet vilka människor som håller sina ord och vilka människor jag kan offra så mycket för. Just nu, är jag så otroligt nöjd med alla människor som finns i mitt liv. Jag lärde mig att inse hur mycket, så många, människor tillför i mitt liv. Vilka människor som gör mig till den tjej som jag är. Det har också fått mig att bli så beroende av så många. Jag blir så svag när jag tänker att jag kommer att säras från vissa av

dessa människor.

Man kan inte frukta framtiden. Jag vet inte ens vilka som lever imorgon och det gäller att ta tillvara på varenda dag. Därför låter jag inte tiden gå till spillo utan är som en ivrig igel på mina vänner och försöker ge tillbaka så mycket som jag kan till alla det som ständigt ger mig. Jag försöker även vara tillräcklig till andra människor, då jag under mina resande månader i mitt liv lärde mig att livet berikas om man lever efter den gyllene regeln.

Dessutom känner jag en stor skuld, känns som att jag ska ge och göra så mycket mer åt människor än vad jag gör. Jag är inte tillräcklig på många plan, det blir väl aldrig någon, men det minsta man kan begära är att vara sina medmänniskor till lags. Det brinner jag nu för. Jag vill att mina vänner ska känna att jag är närvarande. I alla skeden. Man ska inte bara vara med och le när det går bra, man ska dela tårar och torka tårar när någon är ledsen. Framför allt ska man låta människor vara ledsna och inte bara försöka göra allt bättre för den. Alla behöver lätta sina hjärtan och gråta tills gråten tar slut.

Det är lätt att säga att man ska  vara närvarande, svårare är det att hålla det ordet. Det minsta jag kan göra är att försöka och det ska ni veta. Försökt är något jag gjort i hela mitt liv.

Hur eller hur, så är jag så jävla tacksam till vad jag har.

Annat kan jag inte säga!

... ger inte alltid bästa avslutet